Köttätande & -ältande

Det eminenta matmagasinet Landet brunsås har börjat sändas igen. Hittas på Svt-play. Säsongens första avsnitt handlade passande nog om kött. Passande eftersom jag just nu läser Döden i grytan – Om vår rädsla för riktig mat av Henrik Ennart och Mats-Eric Nilsson. Det är svårt att komma ifrån att det kött vi äter mycket sällan är etiskt producerat, inhemskt eller ej. Utbudet av ekologiskt producerat kött är ännu litet. Jag känner mig nog lite som Erik Haag när jag står vid köttdisken och funderar på vad som är bra kött. Hur gör man när man hemskt gärna betalar mer för kött av glada kor, grisar och kycklingar, men inte har tid eller möjlighet att åka ut till någon gård för att handla?

Jag brukar undvika att köpa kycklingbröst för att de ofta är så torra – nu vet jag varför. Man har avlat fram snabbväxande kycklingar som ökar i vikt från 67 gram till 1,9 kilogram på 33 dagar. Detta innebär överdimensionerade bröstmuskler. När fåglarna nackas dras musklerna ihop i krampaktiga ryckningar som frigör mjölksyra och får ph-värdet att falla.  Extra stora bröstmuskler betyder också extra mycket mjölksyra. Det låga ph-värdet skadar proteinet i muskelvävnaden som då släpper ifrån sig vätska som kan rinna ut redan i förpackningen.

 

Källa: Henrik Ennart och Mats-Eric Nilsson (2010) Döden i grytan – Om vår rädsla för riktig mat.

Annonser

Om kött (och ägg)


Jag äter kött. Det kan inte ha undgått någon som läser den här bloggen. Ibland ifrågasätter jag hur etiskt det är, för att i nästa stund sukta efter en bit medium-rare oxfilé.

Till mitt försvar brukar jag säga att det blir mycket viltkött. Kött från glada älgar som fått springa fritt i skogen och ibland en och annan sjöfågel. Jag har aldrig varit vegetarian. Däremot brukar jag fundera över hur de djur jag äter har haft det under sin korta livstid. Förhoppningsvis blir ekologiskt kött mera lättillgängligt i var och varannan matbutik. Tyvärr har jag inga stora förhoppningar om den saken, åtminstone inte inom den närmsta framtiden. Därför är jag väldigt tacksam över att mina föräldrar gärna delar med sig av sitt stora förråd med älgkött.

Det är rätt sällan som jag äter kyckling. Köttet från gödkycklingar (broiler) är ofta torrt och smaklöst och jag är inte särskilt bra på att tillreda annat än färdiga filéer. Jag har aldrig riktigt lärt mig att hantera fågelkött eftersom vi i princip aldrig ätit det hemma (det finns en fågelfobiker i familjen). Om någon däremot ger mig en gräsand eller dylikt klarar jag nog av att helsteka den i en gryta. Skillnaden på det köttet och köttet från någon stackars tvångsmatad broiler är milsvid.

När det gäller ägg så försöker jag köpa ekologiskt, åtminstone ägg från golvhöns. Vi hade en några hönor när jag var yngre och bodde hemma hos mina föräldrar. Pappa, min syster Inger och jag hämtade Agda, Berit, Höna-pöna, I det gröna och tuppen Snuppe-snuppe (vår yngsta syster Ulrika döpte den sist nämnda hönan och tuppen…) från ett hönseri. Ett par av hönsen hade levt sina liv som burhöns och var alldeles kala på bröstet och saknade stjärtfjädrar. Efter att de fått röra sig fritt under en sommar och sova uppflugna på varsin pinne i hönshuset växte fjädrarna ut igen och de blev både modigare och mera sällskapliga. Hönan Agda rymde en gång och jag jagade den glatt kacklande hönan när hon sprang genom lingonriset i skogen bakom vårt hus. Alla som läst Pettson-boken Kackel i grönsakslandet av Sven Nordqvist vet att det inte passar sig för ensamma hönor att springa runt riktigt hur som helst.

Åter till köttet; Det finns dagar när jag inte äter kött, både medvetet och omedvetet. Ibland bestämmer jag mig för att ha en vegetarisk dag, för att minska min belastning på miljön och andra dagar bara blir det så utan att jag desto mer tänker på saken. Oftast blir det ändå ett par skivor skinka på frukostsmörgåsen, kött/fisk/kyckling i någon form till lunch och middag/kvällsmat. Jag borde helt klart bli duktigare på att äta och tillreda vegetarisk mat. Jag tycker ju faktiskt om grönsaker också.